MAKEMAKE

Swedish only

”Jag är inte här för att lära dig något. Jag är här för att dom som redan vet för mycket äntligen ska höra någon skrika. MAKEMAKE skapades för att det var tyst. Vi har ingen queer kultur. Det känns som att vi inte ska behöva några queera artister eftersom alla ändå är så moderna och tillåtande. Dom säger att ingen bryr sig och därför ska vi inte bry oss.
Men jag bryr mig. Jag tycker det är fattigt. Jag tycker det är långtråkigt. MAKEMAKE skapades för att också monster förtjänar konst. Mitt mission statement är det samma idag som när jag började: NÄR ROBOTARNA TAR ÖVER MÅSTE DET FINNAS BEVIS FÖR ATT VI FÖRSÖKTE LEVA!”

MAKEMAKE är Maja Karlssons senaste projekt. Sommaren 2014 började hon ladda upp låtar på soundcloud som sen skulle bli ”MAMMAS KLACKAR MIXTAPE”. Det var också hennes debut som rappare. Och kanske på vissa sätt en återkoppling till hennes rötter inom poesin.
Maja har verkat i den svenska underjorden sedan 1998, då Malmöbandet Yind åkte på sin första USA-turne med sin experimentella, instrumentala haschmusik. 2001 började hon sprida hemmabrända CD-R under namnet Le Bombe. Skivorna spreds från hand till hand och via distro-klubbarna. Maja har förutom andra soloprojekt även skrivit musik till film och teater och jobbat som turnémusiker åt The Radio Dept.

FÖRÄNDRA MITT LIV MEN INTE MIN STIL

”FÖRÄNDRA MITT LIV MEN INTE MIN STIL” är en skiva om sorg, minnen och överlevnad – bland annat. Där debuten ”MAMMAS KLACKAR MIXTAPE” handlade mest om ilska och rakt igenom rap, har Maja nu vidgat ramarna och grävt i sin historia av folk-pop och experiment. Texterna handlar om utsatthet på trottoaren och självmedicinering, men har också sin beskärda del av klassiskt skryt. Med en blandning av New Yorks queera hiphop-scen, blinkningar till västkusten, bekännelseblues och artsy new wave, är MAKEMAKEs nya skiva ett Frankensteins monster.
FÖRÄNDRA MITT LIV MEN INTE MIN STIL är mixad av Mathias Oldén (Zhala, Kiki m.fl.).

HISTORIA

Majas konstnärliga bana började på Hos den blinda åsnan på Norregatan i Malmö, där Ulrika och Micke serverade tapas och sålde skivor. Där brukade hon spela med sitt experimentella instrumentalband Yind. De åkte sedan på två USA-turnéer, 1998 och 1999. Först som förband åt punkrockarna Unwound och senare som förband åt Two Dollar Guitar, med bland andra Steve Shelley från Sonic Youth.

Samtidigt höll Maja på med poesi, gjorde uppläsningar och gav ut ett poesifanzine som hette Kassandrasyndromet.

Majas första soloprojekt Le Bombe släppte sin första CD-R på nyårsdagen 2001. Därefter följde åtta fullängdare och några EP på tre år. Skivorna brändes i runt 80 exemplar och lyckades på något vis sprida sig över Sverige. Runt 2003 kom Maja med en Sony CD Walkman till klubben Distro på dåvarande Inkonst i Malmö och sjöng låtar från Le Bombes två elektro-EPs ”Välkommen till Vita Dödens Divan” och ”Min så kallade soul”. De följande åren spelade Le Bombe nästan hela tiden. Först i Malmö, sedan Stockholm och Göteborg, Roskilde, Köpenhamn, Helsingfors och slutligen i Berlin på den anrika transfestivalen WigstöckelSO36. Det var en tid när ”vem som helst” kunde få ha en klubb i Malmö mitt i veckan, även på de lite större lokalerna. Man improviserade fram scener på små kaféer som UFO och Cyklon. Affischerna ritades och klistrades och kördes i kopiatorn.

Efter Le Bombe hade Maja bandet Sonja Åkessons Trio (2009) och soloprojekten Just Like A Boy (2011) och 53CR37 (2012). Hon spelade också i popbandet Envelopes som gav ut på brittiska Brille Records.

2009 började hon som turnémusiker åt The Radio Dept. och har fortsatt med det under några turnéer i Asien, USA och Europa. Som kompositör har hon gjort musik åt bl.a. Dig kan man göra vad man vill medMalmö Stadsteater och Plint i Radioteatern.

Hon har skrivit artiklar för Ottar, Bang, Tidskriften Ful, Kom ut med flera.

Det var ”Haffa Guzz” med Lilla Namo som styrde in Maja på hiphop, efter att i tolv år ha sysslat med pop. Via podcasten Vad Blir Det För Rap? upptäcktes Cakes da Killa, därefter Mykki Blanco. Stors skiva ”Shere Khan XIII” blev en stor influens, liksom Angel Hazes EP ”New York”, bland andra.

Texterna har alltid stått i centrum i Majas musik och Le Bombe skrev mycket om psykisk ohälsa och samhällets effekter på kroppen, men när Maja började skriva egen rap kom en helt ny sorts texter. Ett driv och ett raseri som inte tycks ha fått plats i popens ofta nedkokade rader. Berättelserna vällde fram och handlade om hormonbehandling, sexuellt ofredande, kirurgi och andra ämnen som fattades i svensk konst.

MAKEMAKE har inte spelat ute lika mycket som Le Bombe gjorde tio år tidigare. Konsertklimatet är svårare och bruset är större. Där Le Bombes texter också mer allmänt talade om ångest i relation till samhället – vilket en stor del av indiepopparna kunde identifiera sig med – hade MAKEMAKE en mer aggressiv ton som också riktades mot publiken. I MAKEMAKEs texter var protagonisterna horor, knarkare och freaks och alla andra var i princip fienden, vilket lade sordin på feststämningen.

Det obehagliga eller anti-undvikandet var ett huvudtema i det konstnärliga uppdraget Maja gav MAKEMAKE. Tanken kan beskrivas som motsatsen till ”trigger-varning”: i en kultur som inte förmår prata om smuts och smärta blir alla som är smutsiga osynliggjorda. Vi lär oss att en del av våra personligheter inte får finnas, en del av våra erfarenheter får inte berättas. Detta är en malande nedbrytande process som förhindrar oss att leva som hela människor. Och det är mer smärtsamt än obehaget i att ”utsättas” för svåra berättelser. I själva verket är det skönt, befriande och till och med roligt, när konsten berättar om förbjudna erfarenheter – eftersom vi då för en gångs skull blir speglade.